Jag tror starkt på tanken att man som person ska ta ett ansvar för sin utveckling och att det är viktigt att hela tiden stretcha sig.

Och just därför är det viktigt att inse att jag är inte mig själv nog.

Jag behöver andras perspektiv. Men finns det konkreta sätt att få det?

Ja, ett sätt Team Learning, ett förhållningssätt som Peter Senge formulerar i The Fifth Discipline. Man kan träna sig till att utforska varandras perspektiv för att sedan utifrån dessa komma vidare.

När det svänger

Som tonåring var musik mitt stora intresse. Trummor och funkjazz fyllde hela mitt sinne. Något av det roligast var när en gäng musiker kom samman för att jamma – och det ”svängde”.

Det är en spännande mix där egen färdighet, uppövad under många sena timmar, kommer i kontakt med andras skicklighet. Gruppens musik blir mycket rikare och bättre än individens.

Hur gör man då för att ”jamma” tillsammans i det professionella livet?

En väg är att förstå att det är skillnad mellan diskussion och dialog. I en diskussion vill man föra fram en åsikt och argumentera för dem.

I en dialog handlar det om att utforska andras perspektiv och insikter. I en dialog väntar med egna schablonartade slutsatser om ”hur det är”. Man är också öppen med sina egna antaganden och synsätt för att underlätta för de andra att ”tankeläsa” mig.

I en dialog finns inget behov av att komma fram till något, att nå en slutsats.

I en dialog observerar sitt eget tänkande, man reflekterar mer än reagerar. Man lär sig att skilja mellan förmågan att tänka och själva tankarna. Tankeförmågan är som vattenströmmen in en flod: Hur starkt är den? I vilken riktning går den? Kan något hindra flödet? Själva tankarna kan ses som löven som flyter på floden.

I en dialog hjälper vi varandra att hålla igång flödet av tankar.

Fyra enkla regler för en dialog:

Håll inne med förutfattade meningar och snabba slutsatser.

Exponera dina egna svagheter och våga lämna din zon av trygghet.

Gå in i dialogen utifrån att ”vi hör ihop, vi blir starkare tillsammans”.

Utse en i teamet att facilitera samtalet. Denna roll värnar om dialogen och tankeprocessen.

Facilitatorn är observant på detta:

Finns det reflektion? Reflekterar man i samtalet, vrider och vänder på frågorna?

Sonderande frågor? Kommer det följdfrågor och fördjupande frågor, vill man veta mer?

Konformitet? En dialog är inte ute efter samsyn, harmoni aller konsensus. Det är i spänningsfälten som utveckling sker. Saknas det i samtalet idéer som är i konflikt med varandra?

Defensiva reflexer? Finns det vilja att försvara sig, kan någon uppleva sig hotad eller dum? Alla dessa känslor är djupt mänskliga. Driften att försvara sin ställning och kompetens är mycket stark.

Men vill man som team komma vidare måste dialogen vara en träningsplats som tillåter och uppmuntrar sårbarhet. Annars kommer man helt enkelt inte vidare.

Outtalade tankar? Är man rädd för att exponera sitt tänkande?

Team Learning = 😀 och 💪

En ännu tydligare metafor än att jamma är att spela i ett lag. Det vore milt uttryckt dumt att ha ett fotbollslag utan att ha en tränare som tränar teamet.

Jag är övertygad om att de organisationer som målmedvetet tränar individer till att kunna utforska varandras perspektiv får tillgång exponentiella resurser:

”Talar du från dig själv, har du bara tillgång till en källa.
Lyssnar du på andra, har du tillgång till hela världen.”

Att tänka och lära tillsammans är något som kräver praktisk övning, precis som att jamma musik eller spela fotboll.